När ska svensk politik sluta vara medlöpare till blodbadet i Gaza?
Varje dag dör civila, inklusive hundratals barn, i Gaza som en följd av det pågående folkmordet. Trots detta har Sveriges politiska ledarskap – både regering och opposition – varit passiva i sitt agerande. Istället för tydliga åtgärder ser vi tyst diplomati och vaga uttalanden, vilket i praktiken innebär ett godkännande av status quo.
Regeringens så kallade ”tydliga ställningstaganden” framstår som tomma ord. Att kräva vapenvila utan att samtidigt föreslå konkreta påföljder för brott mot internationell rätt riskerar att bli meningslöst. Statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenergard har i flera sammanhang uttryckt oro för situationen, men undviker konsekvent att kräva ansvar från Israel för misstänkta krigsbrott. Sverige har heller inte infört något vapenembargo eller omprövat samarbeten mellan svenska företag och israeliska aktörer inom militär- och säkerhetssektorn. Genom Sveriges nära samarbeten med USA och flera andra västländer som förser Israel med militärt stöd, riskerar Sverige att indirekt bli delaktigt i en konflikt som krävt tiotusentals civila liv och fortsätter kräva oskyldigas liv (en stor majoritet är kvinnor och barn).
De etablerade partierna köper dessutom terroriststaten Israels argument om att dess våldsamma offensiv är ett uttryck för självförsvar. Men bakom denna retorik döljer sig en brutal verklighet: det har hela tiden handlat om en etnisk rensning av palestinier – först i Gaza, och nu även på Västbanken. Genom att återupprepa Israels narrativ och undvika att konfrontera de verkliga intentionerna bakom våldet, legitimerar Sveriges politiker denna utveckling. Det tysta stödet från våra folkvalda tyder på att delar av Sveriges regering och riksdag i praktiken agerar som en förlängning av Israels politiska agenda.
Oppositionens agerande har varit minst lika otillräckligt. Socialdemokraterna erkände visserligen Palestina som stat redan 2014, men efter den 7 oktober har partiet i praktiken ställt sig bakom Israels krigföring genom att ensidigt fördöma Hamas – utan att samtidigt tydligt kritisera Israels övervåld eller erkänna de brott som nu begås mot civila. Partiets ledarskap har fram till idag vägrat benämna Israels agerande som folkmord och har inte ställt krav på vapenembargo, sanktioner eller andra reella påtryckningar.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har i stort varit tysta. Trots att de har profilerat sig som partier med starkt engagemang för mänskliga rättigheter, har deras reaktioner varit svaga eller helt uteblivna. Inte ens på partinivå har det funnits ett tydligt ställningstagande, och många engagerade medlemmar inom dessa partier har upplevt att deras röster kvävts i tyst diplomati eller intern lojalitet.
Nu, inför kommande valrörelser, ser vi hur partier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet börjar justera sin retorik om Israel – inte utifrån ökad moralisk insikt, utan för att locka väljare. Denna taktiska omsvängning är skamlig. Att först svika offren, för att sedan i efterhand korrigera sin ton för att vinna politiska poäng, visar hur empati, förnuft och moral har trängts undan i dagens politiska landskap. Människoliv reduceras till valstrategi.
Den svenska utrikespolitiken präglas i detta fall av en oroväckande dubbelmoral. Samma politiker som visar stark solidaritet med Ukraina och tydligt fördömer Rysslands krigsbrott, väljer att se mellan fingrarna när palestinska barn dödas, sjukhus bombas och hela bostadsområden förintas. Denna inkonsekvens underminerar trovärdigheten i svensk utrikespolitik och väcker allt större ilska bland medborgarna.
Protesterna i Sverige växer. Människor kräver tydlighet, handling och konsekvens – inte fler intetsägande uttalanden. Frågan kvarstår: När ska svensk politik sluta vara en medlöpare till folkmordet i Gaza och istället kräva verkliga, omedelbara åtgärder för att stoppa blodbadet?
Helt rätt, världen är i uppror. En förändring måste ske.
Vi kan inte se på, när våra politiker inte agerar.